Det är MITT hörn

Nu börjar den där grå grannkatten ta sig lite väl stora friheter. Inte nog med att han förföljer mig, nu försöker han sno mitt favorithörn också! *upprörd*

Mitt kära favorithörn. *nosar lyckligt*

Men vad i..??

Grrrr. Det här är min gräsmatta och mitt favorithörn din skurk.

Hörde du inte vad jag jamade? Det är MITT hörn!

Okej, det här är sista varningen.

Just det! Och håll dig där borta nu!!

För snäll?

Det verkar som om ryktet om hur snäll jag är, har börjat spridas. För nu dyker det upp alla möjliga katter i mina buskar. *mutter* Snart får jag ta på mig selen och reda upp det här.

 

Sippo: Hörru, lägg dig och snarka i någon annan buske! *hytter med tassen*

Korkade husse!

Häromdagen tog husse priset i mänsklig dumhet. Tindra och jag låg inne och slappade lite, när husse gick ut för att ta en stinkpinne. När han sen kom in, så berättade han att det landat en jättestöt pippi på gallret som satt och sjöng för honom. Jag höll på att tappa svansen av chocken. Fjäderfä på vårt revir och vi blir inte informerade?!

Husse: Jamen den var så söt när den satt där och kvittrade så vackert.
Sippo: Den kvittrade inte vackert. Den retade dig för att du har hängmage och stor röv! förklarade jag surt.
Husse: Det kändes som om man var ute på landet nånstans, när den satt så nära mig.
Sippo: Men nu är du inte på landet och hade vi varit det, skulle jag sagt att du inte hade alla hästarna i hagen, som släppte iväg ett sånt fint byte! *stampar ilsket*

Titta bara. Där sitter den, på vårt galler, på vårt revir! *stampar frustrerat*

Tror ta mig jamarn, att den sitter och skrattar åt oss!

Under belägring

Vi har kommit under belägring från grannkatten. Han ligger på mitt gamla favoritstaket precis utanför tomten. Mitt staket! *stampar* Fast jag är inte så upprörd som man skulle kunna tro, har jag kanske hittat min inre katt?

Titta, där på andra sidan gallret, ligger han och blänger.

Vadå blegläring… begläring.. be.. uh, äsch!

 

Besök av husses brorsa

Han och hans sambo kom ut hit och hälsade på. Självklart kastade han lite leksaker som jag glatt sprang efter – en stund. Sedan blev det film, själv gick jag in till Tindra, som hade lagt sig under täcket i sängen. Hon var inte alls pigg på att träffa människor. Hon är lite lustig. Ibland går det jättebra att hälsa på, men ibland ligger hon bara där i sängen och skakar av rädsla. Så jag tyckte att det var bäst om jag var med henne och höll henne i tassen.

Tindra förresten, hon fräste till i går. Det var ena grannkatten som smög runt i våra buskar i vanlig ordning. Den här gången var inte jag ute på uteplatsen, men det var Tindra. MREEEEOOOOW! Lät det helt plötsligt, jag blev så chockad att jag höll på att sätta en torris i halsen. Det var Tindra som jamade ut grannkatten efter noter. Husse berättade att den hoppade rakt upp i luften och tvärvände och sprang raka vägen hem igen. Heja Tindra!

Slagsmål

Jag har varit i slagsmål i dag, två stycken till och med. Det var när jag nosade runt mitt favorithörn, som jag kände en annan kattdoft som inte hörde dit. Jag nosade runt lite snabbt och hittade en grannkatt som låg och latade sig i mina buskar! *reser ragg* Jag försökte jama vett med inkräktaren och talade om att det här var mina buskar. Men inte katten lyssnade han inte, istället började han fräsa tillbaka och ta sig i ton. Till slut fick jag nog utan att husse hann reagera, så gjorde jag en kattrusning in i buskarna och spöade upp honom så han sprang hem.

Strax efteråt hördes ytterligare en katt som jamade ilsket. Jag försökte återigen krypa in i mina buskar, men den här kissen var betydligt argare och hade det inte varit för att husse var beredd och höll i kopplet så hårt, så skulle jag bankat pälsen av den. Det är mina buskar för bövelen!! Till slut så släpade husse bort mig och jag satt och surade vid sandlådan en bit bort. Men sen glömde jag bort det hela och gosade lite med husse istället. Sen fick husse nog av promenaden och släpade mig hem igen, trots mina protestjam.

Vilken härlig dag

Husse tog med mig ut på en härlig promenad i solskenet. Det var så skönt att jag blev glad från nos till svanstipp. Men sen kom den där dumma blåsten och bråkade. Husse hade det värst, för han hade nämligen knäppt upp jackan för att det var så varmt. Plötsligt blåste det jamarkallt och husse fick inte upp dragkedjan på jackan! *hehehe*
Själv utnyttjade jag ju så klar kattens inbyggda termostat för växlande väder, så jag klarade fint.

Det blev en hel del nosande på buskagen runt husknuten och grannhuset och jag kände mig jättelycklig. Tänk om våren nu äntligen är på väg. *håller tassarna*
Men det bästa kom ändå sist. Jag ställde mig på baktassarna och sträckte mina framtassar upp mot husse och visade att jag ville bli upplyft. När jag var yngre gillade jag inte det alls, men nu ville jag. Husse lyfte upp mig i famnen och jag började kurra som bara den. Det var en fankattiskt härlig dag. *spinner lyckligt*

 

Här gäller det att markera ordentligt. *klösa klösa*

Huh? Vadå titta in i kameran?

Jaha, nu förstår jag. *smile*

Nämen, är det inte tant Andersson som går därborta?

Fullt upp

Då husse hade återhämtat sig till viss del idag, så begärde jag en promenad innan han skulle börja fundera på att bli dålig igen. Direkt vi kom ut så började mitt arbete med att markera och kontrollera revir, det springer ju nu mer runt massa ouppfostrade grannkatter i området. *fräser*

Sniffa, nosa... Jepp, det är fortfarande mina buskar det här.

Men hallåjam! Kan man få skvä... eh, markera reviret i fred eller? *generad*

På det första varvet glömde jag visst markera min favoritbuske. *krafsar ivrigt*

Min älskade husknut!

Äntligen har det försvunnit så pass mycket vitt att jag kunde tassa ut till min favoritplats – husknuten. Det var förstås inte helt riskfritt att ta sig dit, för jag var tvungen att trampa tvärs över kattnekaise. Jag ville vara lika tuff som Rasmus var när han besteg det.

Framåt husse! Mot husknuten!

Men kom igen nu då...

Äntligen förbi det vita. *skakar på tassarna*

Älskade husknut, som jag har saknat dig!

Bäst att kolla buskarna här också så de inte har förfallit.

Bäst att markera buskagen igen. *klösa, krafsa*

Då så ska vi... pust... bara gå tillbaka igen då. Stånk!

Hjäääälp! Jag har tappat tassarna. Eller nej vänta, där var dom

Snart... flås... tillbaka igen. Stön!

Det blev faktiskt lite otäckt på tillbakavägen då jag trampade rakt igenom snön och kunde knappt röra mig. Jag jamade hjärtskärande åt husse att komma och rädda mig, men plötsligt så kom jag loss igen och tassade vidare.

När vi var utanför vår lägenhetsdörr så hördes ett hysteriskt jamande från andra sidan. När vi öppnade så stod Tindra på baktassarna och jamade helt förtvivlat.

Tindra jamar: Ja’ va’ jetteredd att ni hade överjätt mig. Ja’ jamade å bankade me’ tassarna mot dörren för ja’ inte ville va’ ensam. *morrhårsdarr* Ja’ blev jettegla’ när ja’ hörde er igen. *torkar en tår med tassen*

Sippo: Såjam Tindra, du vet att vi aldrig skulle lämna dig. Tindra: *sniff* Åh, okej. *snörvel*

Husse lyfte upp Tindra i famnen och hon började genast spinna så det skakade i väggarna. Hon buffade och rullade runt i husses famn och verkade helt överlycklig. Husse pussade på hela henne och viskade att så länge han levde, så skulle inget ont hända henne. Inte ens om något händer husse så skulle vi bli övergivna.

Övertid

Nu springer det runt så många skällisar på mitt revir, att jag får jobba övertid för att hinna med allt säkerhetsarbete. Vem vet vad som kan hända med mina buskar efter att fräcka skällisar har pinkat ner dem? Det kanske uppstår någon slags mutation som gör att buskarna springer iväg på sina rötter och försöker kattnappa oss katter. Det är en konspiration jamar jag ju!!!

Först tar vi lite här...

...så tar vi lite där. *pust*

Vi har ju haft jamarfint väder också. Tyvärr innebär det att kylan blir allt mer påträngande. Man kan ju knappt jobba utan att få frostskador i morrhåren. Men det som möter mig när jag kommer hem, gör det värt allt jobb. För jag vet att jag gör det för hennes och alla andra katters skull.

Tindra: Skönt att du är hemma igen. Jag har saknat dig. Förresten så är din matskål tom igen. Helskumt. Sippo: Ugh!