En katts betraktelser

Katten Sippo bloggar om sin vardag.

Dummisar!

Vem är det som är så grym och plågar mina kattkompisar? Jag vill bara gråta för mina kompisar som råkat illa ut.

Kattplågare i Lerum

“Vila i frid, kära vänner. Vi ses alla en dag.”

15 augusti, 2009 Posted by | artikel, Sorg | Kommentarer inaktiverade för Dummisar!

En sorglig dag

Vi har precis fått veta den tråkiga nyheten att Aragorn har gått över Regnbågsbron. Titta gärna in på Klosterkatterna’s blogg och trösta hans matte, som är jätteledsen.

Vila i frid nu Aragorn. *svanshonnör*

Uppdatering: Länken funkade inte, men nu är det fixat.

13 juli, 2009 Posted by | Sorg | Kommentarer inaktiverade för En sorglig dag

Vilken morgon

Morgonen började som vanligt med att husse tillbringade en stund med att försöka räta ut sin något krokiga ryggrad efter att ha somnat i soffan igen. Sedan var det dags för lite frukost, för husse innebär det kaffe och för oss normala så är det torrfoder.

Efter frukosten så återgår vi till våra sysslor. För oss katter innebär det ju en lagom varm plats där vi kan få slappna av efter slitet med att äta frukost. Det var då Snuffe nästan skrämde ihjäl stackars husse, genom att spela död.

Snuffe spelar död (1)

Det var så här Snuffe låg när husse såg honom. Han blev stel som en pinne och sedan började han utstöta underliga ljud, innan han upptäckte att Snuffe faktiskt andades.

Snuffe kommenterar; “Men jag liggde ju bara och sovigade lite. Det var inte meningen att skrämma husse ju.”

Efter att ha skrämt upp husse lite så blev det promenad. Jag fortsatte min nosologiska utforskning inom buskologi. Det finns hur mycket som helst att utforska. Det jamar jag bara.

Sippo
“Det gäller att utforska ordentligt. Vem vet vad som gömmer sig i dagens buskage?”
Sippo (1)
“Det gäller att även utforska staketen också, så dom inte går sönder och skadar någon.”

Vi trampade runt på gården och vår gräsmatta lite, men vi kom aldrig riktigt iväg. Det var något som höll mig kvar, och då menar jag inte husse.

Det visade sig att jag hade rätt. Husses bekanta kom över en sväng. Men den här gången verkade det inte vara något kul besök, jag kände att husse var lite nedstämd. Det visade sig nämligen att hon ska jobba någon annanstans och det innebär att dom tappar kontakten. Jag måste jama att jag tycker lite synd om husse nu. Han har inga bekanta kvar längre. Förutom oss katter då förstås.

Det är ett tungt ansvar att hålla husse “ovanför vattenytan” men jag gör så gott jag kan och det gör Snuffe med. Nu ska jag jama vidare med honom igen och så ska jag bryta mig in i skafferiet och stjäla lite mat. Jag är hungrig!

Sippo på parkbänk
“Du husse, jag finns kvar hos dig.” *nosbuffar*

13 juli, 2009 Posted by | besök, morgonpromenad, Snuffe, Sorg | Kommentarer inaktiverade för Vilken morgon

Lite otäckt

Vi känner oss lite sorgsna här…
Tassade precis runt hos Rufus och hans vänner. Det skulle ju vara en kattfest där ju. Men nu verkar det som om Aragorn har gått och blivit sjuk. Så skänk familjen en tanke och håll alla tassar och tummar på att det går bra imorgon. *snörvel*
Säg Mjaou till livet.

12 juli, 2009 Posted by | Sorg | Kommentarer inaktiverade för Lite otäckt

Tassar på

Så har jag fått agera stödkatt igen. Husse försöker dela med sig av sina idéer på det här kattforumet som han blivit medlem i. Problemet är att har husse börjat fundera så går det sen av bara farten.

Sippo Bloggar 2009-06-09 001

Självklart så började han rota i det förflutna och stötte då på gamla minnen av sina tidigare katter. *suckar* Det tog inte lång tid innan jag blev tvungen att agera både näsduk och stödkatt. Men vad gör man inte för sina människor. Dom är ju så bräckliga.

Hoppas nu bara att kampanjen får ordentlig effekt. Vissa människor är så tjockskalliga att man behöver slå in budskapet med en slägga. Det säger i alla fall min husse. Han vet saker han.

Bild 2

Bild 1

  Bild 17

Här är något annat som husse filar på.

http://docs.google.com/Presentation?id=dfrz6ftf_74gv8szffn

Självklart så drar han fram filmen om Gibbe också. *gråter*

9 juni, 2009 Posted by | gibbe, Sorg | Kommentarer inaktiverade för Tassar på

Men då

Alltså, det är så typiskt. En av husses bekanta ska flytta nånstans, det gör att hon inte kommer att hälsa på nåt mer. Jag tycker det är jättesynd, för hon hade såna mysiga magkliarhänder. *prrrr*
Dumma husse, nu får han sluta skrämma bort allt trevligt folk. *mutter* Så nu är vi lite sorgsna här hemma.

Sippo Bloggar 2009-04-28 004 
“Kurr, kurr…”

Sippo Bloggar 2009-04-28 005
“Åh, mera, mera.”

Sippo Bloggar 2009-04-28 003
“så mysigt…”

Sippo Bloggar 2009-04-28 001
“Nu saknar jag nog husse lite.”

Nåja, man får väl säga lyckans kisse som blir kliad nästa gång. *suck* Men jag måste ta ett allvarligt jam med husse. Det kommer aldrig funka i längden. *skakar på huvudet*

28 april, 2009 Posted by | besök, Sorg | Kommentarer inaktiverade för Men då

Milton jamar om sitt liv.

Hittade ytterligare en bloggande kattkompis. Den här killen har en sorglig historia bakom sig. Men som tur är så blev det bättre. Som jamrör för bloggande katter, så vill jag jama ett stort hej till lilla Milton och hans syster. Nu tycker jag att du ska tassa över och hälsa den lille välkommen.
Tassen så länge,
-Sippo.

Luffarkatterna

22 april, 2009 Posted by | Otäckt, Sorg | Kommentarer inaktiverade för Milton jamar om sitt liv.

En dikt av Wikki’s matte

Farväl från Din Katt

Gråt inte nu utan lyssna bara:

Vi lämnar dig inte! Inte för en sekund lämnar vi dig!

Våra kroppar har lämnat det här jordiska, kattsliga, det är sant. Du tog adjö av min varma tass, min svala nos och min spinnande kropp med de skimrande ögonen. Du kan inte bära mig i famnen längre. Kanske har du till och med grävt en liten grav som ska rymma de fysiska resterna av min lilla kropp. Eller kanske vet du inte ens, men anar, att jag lämnat detta liv hos dig…

Men inne i dig kommer jag alltid att finnas. I din hjärna och i ditt hjärta, och i din hud, dina ögon och dina händer, kommer minnet av mig alltid att finnas kvar!

Du kommer att vakna mitt i natten av att än en gång ha känt mina tassar gå över täcket och röra vid dig i sömnen. Du kommer att se mig skymta i ögonvrån snett bakom dig, just där skuggan möter ljuset, i ett hörn, eller en vrå. Du kommer att se min svans skymta ute, i ett prång, bakom en buske, över ett staket. Du kommer att höra ljudet av mig lapande vatten där inga vattenskålar längre finns. Och du kommer att höra mitt mjauo, såväl i vakenhet som i sömn, som ett rop någonstans ifrån.

Och det beror på att jag aldrig kommer att gå ifrån dig! Den kärlek du har gett mig, kommer att hålla en gnista av mig kvar! Den kommer alltid att brinna i din närhet, och när du lyfter upp och klappar en annan katt, med dina mjuka händer som smekt mig så kärleksfullt, då kommer varje ömsint beröring att fortplantas också till mig.

Och i den kattens förnöjda ögon kan du se, om du tittar noga, den där lilla lågan som en gång var jag. Hos varje katt du möter, och kanske hos en ny katt som kommer att dela sitt liv med dig, kommer du att se den där glimten av det eviga livets katt, där jag är nu.

Någonstans i alltets gåta finns minnets ekon, som kan låta dig behålla allt det fina och det svåra vi upplevde tillsammans. Men där finns också sången som jag spinner för dig, och som aldrig kommer att tystna. Om du lyssnar noga, kommer du att kunna höra den precis när du vill, kärlekens sång från din älskade katt, som älskar dig tillbaka.

Ibland, just när du är precis i det där skimrande ljuset just mitt emellan vakenhet och drömsömn kommer du att välbekant känna min speciella nosbuff stryka över din kind, som en änglavinge, känna en kattstor tyngd trampa sig tillrätta på armen! Och tro mig, just då är jag där hos dig!

Din AllraKäraste ÄnglaKisse

(© Inger M. Andersson, Wikkis stora matte – låna gärna men ange källa hit till Wikki-bloggen!)

12 april, 2009 Posted by | poesi, Regnbågslandet, Sorg | Kommentarer inaktiverade för En dikt av Wikki’s matte

Inte mitt fel

Äsch då. Det är väl inte mitt fel om Snuffe har lärt sig lite tricks av mig? Jag kan väl inte hjälpa att jag är en sådan utmärkt lärokatt full av visdom. Att husse och jag sedan har olika uppfattningar om vad som är lämpligt och inte lämpligt att lära ut, det är en annan sak.

Det blev bara en promenad i dag. Husse har varit ovanligt grinig och ovillig att ställa upp. Det höll nästan på att gå illa när jag satte mig på soffkanten och jamade lite gulligt i örat på honom. Han har en rätt snabb höger. Tur att man är snabb.

När vi väl var ute så njöt vi av solen båda två. Fast det som intresserade mig mest var dessa små gömmor längs buskarna. Jag vet fortfarande inte vem som gömmer små matbitar där, men det smakade gott. Husse fick totalt frispel när jag för femte gången, tvärvände och gick tillbaka till matplatsen. Han lockade med godis så jag skulle glömma bort gömstället. Det funkade tills jag tuggat klart, sen gick jag tillbaka.

Mitt i allt kom det ett par tvåbeningar också. Först var jag lite reserverad, men efter att den ena lockat ett tag, så lät jag henne klappa mig. Det var ingen dum idé, hon var en mästerlig klappare och magkliare. Husse stod och skröt om hur gosig och snäll jag var. Så lät det minsann inte för ett par ögonblick sen. *mutter*

Vi avslutade rundan med att sitta på vår parkbänk en stund och njuta av vädret. Husse hade som vanligt med sig godis som han bjöd på. Men det jag tror han gillade mest, det var att det var jag som sprang till bänken och satte mig. På så sätt så visade jag att jag verkligen uppskattar våra stunder tillsammans.

image
“Tittut husse.”

Efter vår sittstund så drog jag med gubben ett varv till i området. Självklart kunde jag inte låta bli att smaka lite till på maten i gömstället. Men då fick husse nog och fuskade. Han bar mig hem till porten och bönade och bad att vi skulle gå in. Då gav jag upp. Snacka om kränkande.

Så är det ett par bloggarkompisar som blivit lite kränkta också. Det var någon som sa dumma saker på deras blogg, så nu är dom lite ledsna. Värst är att dom inte verkar vilja blogga längre. Så tassa gärna in där och ge en tröstande nosbuff, så dom känner att vi riktiga kompisar, fortfarande finns kvar och uppskattar dom.

Vi känner medlidande och sorg.
Så måste jag jama lite allvar också. En bloggarkompis har gått bort. Han har rest till Regnbågslandet. Vi tar ett farväl av en kompis, men välkomnar att han nu inte längre är sjuk, utan leker hela dagarna i Regnbågslandet. Vila i Frid Aragon. *honnör med svansen*

12 april, 2009 Posted by | gos och kel, Kränkt, Mums, Regnbågslandet, Sorg | Kommentarer inaktiverade för Inte mitt fel

Väldans vitt ute

Snöigt träd Nu har det kommit ännu mer otäckt vitt ute. Det verkar inte finnas någon hejd på det hela. På grund av allt detta vita så har jag stannat inne mest idag. Jag lurade till mig en kort promenad på eftermiddagen, men det var inte så vidare kul ute. Alla mina stigar var igenplogade så det var jättehöga snövallar som blockerade min väg. Snäll som jag är så ville jag inte riskera husses hälsa och skor genom att tvinga honom igenom allt det där.

 

Sippo vid dörren 
“Kom igen nu husse, skynda dig.”

 

Det blev en runda runt cykelstället och lyktstolpen. Inte ens mina favoritbuskar kunde jag undersöka för allt det vita. *mutter*
Så har jag något viktigt att jama om…

Chinook och Cherokee har försvunnit.

Det var Babsan som frågade mig om jag sett någon av dom, men det har jag ju inte. Det slog mig då att det var förärligt längesen jag hörde dom jama. *vankar oroligt*

Babsan är jätteledsen över att hennes pojkvän har försvunnit. Skänk den lilla fröken ett vänligt jam eller två.

Information kan lämnas här eller till Babsan.

23 februari, 2009 Posted by | otäckt vitt, Sorg, svansberedskap | Kommentarer inaktiverade för Väldans vitt ute