Husse har ordet: Sippo är jättedålig

En kattbekant pushade på mig att få Sippo inlagd på Valla Djurklinik så han kunde få mat och antibiotika via dropp och allt vad det är. Efter en hel del trixande så lyckades jag tack vare otroliga djurvänner få ihop pengar till Sippo’s vård, samt skjuts in av brorsans sambo. Den här gången var det inte den veterinären som brukar ta Sippo. Jag fick höra att han verkade jättedålig, framför allt pga av hans bleka tandkött, men även pga av blodvärdena som togs förra veckan. Men jag insisterade på att få honom inlagd eftersom jag ville ge honom alla chanser som gick. Men fick höra att jag skulle förbereda mig på att låta honom somna in. Hon sa att om inte värdena blivit bättre imorgon, så borde jag låta honom somna in då.

Nu är jag förtvivlad, panikslagen och lamslagen. Det är två saker jag alltid velat ha gjort klart innan detta skulle hända:

1) Skriva klart hans bok
2) Fixa en staty åt världens bästa bloggvän: Katten Gustav

 

Märkligt

Jag kan på min ära inte förstå hur alla dessa löv kom in här. Husse säger att det är för att han öppnade balkongdörren. Så nu sitter jag här och håller vakt så inga fler försöker smita in och skräpa ner.

Vilka vänner jag har

Jag är alldeles rörd av allas tass och tumhållning för mig. Så pågår ju dessutom en insamling för min veterinärvård nästa vecka, då vi ska få svar på om den äckliga antibiotikatten har gjort någon nytta. Det hoppas jag verkligen den har, för den smakar blörk!

Jag fick dessa meddelanden på Facebook.

Jobbigt nu, men fick en promenad

Även Tindra känner av pressen efter veterinärbesöket. Hon ville inte ens ligga och gosa med husse.

Här har jag dragit mig undan lite för att försöka få lite vila. Att få en kamera uppkörd i nosen hjälper inte!

Viska höll sig borta jättelänge. Hon vägrade att komma ut ur garderoben i flera timmar. Men till slut kom hon fram och lade sig högst upp i klätterträdet.

Man måste pröva alla sovplatser. Det kan ju finnas en som är bättre än den innan.

Hellu.

Suck. Jam känner mig inget vidare, husse.

Inget vidare alls.

Igår kväll låg jag bara på vardagsrumsbordet och sov. Jag ville inte vara själv för första gången på flera månader.

Viska passade på att hälsa på när jag ändå låg där.

Zzzz…

Men så köpte husse hem Gold Gourmet tonfisk och det slank ner i magen rätt bra! Mums!!

Efter att husse varit till affären och köpt hem fler burkar tonfisk, så ville jag ta en promenad.

Självklart ville jag kolla mitt kära favorithörn.

Kolla! Allt är till mig säger husse. Fas självklart delar jag med mig. Speciellt från den skålen där husse kletat i antibiotikatt!

Husse berättar: Inget verkar lockande för Sippo

Hej hej. Husse här.

Ja, nu har jag äntligen landat någorlunda från chockbeskedet jag fick om Sippo igår. Idag var jag och handlade en del olika typer mjukmat och ett gäng sticks åt honom för att han skulle få i sig nånting i alla fall. Han glufsade i sig två sticks på några minuter, men sen var det stopp. En tredje ville han helt enkelt inte ha. Han tuggade lite på den men drog sig sen istället tillbaka under köksbordet som har blivit hans gömundan den senaste tiden.

Jag har nu testat tre typer mjukmat och det enda han gör är att slicka av såsen. Han höll på att få i sig en köttbit av misstag, men den pillade han snabbt bort.

Försöker även smeta antibiotika på tassarna, eftersom eventuella försök att trycka in det i munnen på honom skulle vara väldigt smärtsamt för oss båda. Speciellt mig.

Sippo har varit kärnfrisk sedan den dag han flyttade hem till mig sommaren 2001. Det är först på senare år som han börjat få problem med höften, men annars var det lugnt. Problemen med magen började för tre månader sen och kom som en blixt från klar himmel. Vi hade då nyligen varit på en vanlig besiktning på Valla Djurklinik, som han klarade sig igenom med bravur. Njurarna mådde kanonbra och allt var frid och fröjd. Så hände det här. Den senaste månaden har han i princip slutat äta och har gått ner 0,9 kg under den tiden. Så nu försöker jag med allting för att han ska få i sig något i alla fall. Men det känns som om man kämpar i uppförsbacke.
/Husse

Just nu pågår även en insamling på Snuffefonden just för Sippo’s återbesök nästa vecka.

Åhhh. Är allt det där till mig?? Skynda dig på med utdelningen.

(Två sticks och lite sås från mjukmaten senare.) Örk! Vill inte ha mer…

Jag har tyvärr tråkiga nyheter

Kära vänner, jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag har varit på Valla Djurklinik ikväll för att jag har ätit så dåligt senaste månaden. Det visade sig att jag gått ner 0,9 kg på en månad och det är väldigt mycket för en katt. Det togs en massa blod från mig, flera rör faktiskt och vettisen klämde och kände på mig.

Efter en stund fick vi svar på proverna och de var inte så muntra. Mina njurar, som tidigare försämrades, har kanonfina värden och det har min lever med. Däremot så hade jag visst alldeles för högt värde av vita blodkroppar och för lågt av röda. Detta tillsammans med dålig i magen och kraftig viktminskning, tyder ofta på tumör. Vettisen tog ultraljud på mig, trots mina ljudliga protester, men kunde inte hitta något.

Jag ska nu äta antibiotika i någon vecka och sedan ska jag tillbaka för att se om det gjort nytta. Håll tassarna.

Fina Wikki, som vi känt i många år, skrev ett fint inlägg om dagens händelser.

Det har städats

Städdag! Samtliga katter: tag skydd!

Jodå, det har sprungits runt med snabeldrake och skurmopp. Jag har lite svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till denna aktivitet. Jag är ju väldans nyfiken på hur husse och städhjälpen sköter sitt jobb, men å andra sidan vill man ju inte få svansen uppsugen av snabeldraken. Det brukar bli en kompromiss i form av att jag sitter någorlunda i säkerhet på någon stol där jag kan övervaka det hela utan att bli överkörd eller uppsugen. Den här gången var husse dessutom snäll och nämnde inget om min lilla olycka på hallgolvet idag.

Viska jamar – Min tur nu!

Nu e det faktiskt min tur att blågga. Men sluta knuffas, Tindra!
Jo, jam har ju lixom blivit en riktig kelgris på sistone, säger husse. Jam följer med varenda gång han ska på toa å jam ligger numer kvar när han kommer å klappar mej. Så har jag börjat nosbuffas åxå! Det känns såklart lugnast om farbror Sippo e med åxå, men jag kan själv om så behövs.

Hej farbror Sippo. Gosar husse med dej?

Ligg still så jag kan buffa dej. *gnugga, stryka, buffa*

Hej husse! Vill du åxå buffas? *bonk*

En rätt vanlig syn

Det säger husse att det är. Nästan jämt när han står med en stinkpinne under köksfläkten, så brukar jag känna en oemotståndlig vilja att kloa husses byxor lite. När han har byxor alltså. På sommaren är det lite värre. Hehe.

Förstår inte varför man råkar bli som mest gossugen just då. Speciellt eftersom det oftast släpper i samma ögonblick som husse lyfter upp mig. Märkligt må jag jama.

Hellu?

Långsam frukost

Jag förstår inte varför människor tar sån lång tid på sig att lägga upp mjukmaten. Ifrån det ögonblick dom öppnar förpackningen så får det inte ta mer än 0,7 sekunder innan maten ligger i skålen. När husse serverar så tar det en kvart. Det ska fördelas och det ska vara jämlikt eller vad det nu heter och sen smusslar han ner råttgift i min mat! Det är något fuffens med det där råttgiftet, så jag brukar smyga bort och sno tjejernas mat istället. Men tyvärr kommer husse ofta på mig och och säger ”aj-aj” och lyfter mig till min egen skål igen. Så där håller vi på en halvtimme.