Tindra jamar – Ja’ blev jettelessen

Uschjam så otäckt de’ va’ igår. Ja’ ryser bara ja’ tenker på de’.
Ja’ hade varit me’ husse på uteplatsen när han tog sej en stinkpinne, men så glömde ja’ bårt mej å märkte inte att husse skulle gå in å husse märkte inte att ja’ va’ kvar där ute.
Plötslit va’ ja’ utestängd. Regnade gjorde de åxå, å de’ blåste jettekallt.

Ja’ blev jetteredd å börja jama åt husse att öppna, men han hörde inget. Sen fundera’ ja’ på om husse kanske straffade mej för nåt ja’ hade gjort. Hade ja’ krävt för mycke’ gos kanske? Då blev ja’ jettelessen å började gråta. Då hörde ja’ en röst som sa; ”husse har dumpat dej”. Men ja’ fräste till åt den dumma rösten å jama de’ högstaste ja’ kunde; ”MIN HUSSE LEMNAR ALDRI MEJ!”

Plötslit hörde ja’ hur dörren öppnades å där stod han – min husse. När han såg mej sitta ner å darra, så börja han att prata me’ mej å ja’ springde flera varv runt benen på honom å jamade mellan mina gråtattacker, att ja’ saknat honom jettemycke’. Husse satte sej ner i en stol å då håppade ja’ upp i knät på honom å gosade som bara den. Ja’ va’ så lyckli’ att husse inte överjett mej. När vi kom in sen, så ville ja’ att husse skulle bära mej, för ja’ våga inte vara ensam igen. Då plockade han fram lite sticks som han bjussade på, å då blev ja’ ju lixom tvungen att sleppa, men nu var vi inomhus å nu va’ ja’ inte redd lengre.